Kulning

Kulning är ett sätt som man förr i tiden i Sverige använde rösten på, för att kalla på sina djur. Man kunde också kommunicera med varandra på långt håll. Man vet att kulning använts från medeltiden och ungefär till nittonhundratrettiotalet. Sen kom telefoner och walkie-talkies, och man slutade med att ha djuren ute i skogen så man behövde inte ropa på dem längre.

När man kular använder man en mycket stark och mycket hög röst med stark ansats (start)och utan vibrato. Man använder falsettrösten, men på precis på slutet av en fras slår man ibland över till fullröst som en liten ”knorr”. Man använder sig traditionellt av en skala som även innehåller toner som inte finns på våra moderna instrument. Det finns melodislingor som är typiska för kulning, och de innehåller molltoner. När man hör den typen av melodier påminner det om medeltidsmusik och gammal folkmusik. Det är ofta ingen text i kulningen, eller så säger man bara ordet ko till exempel. Ibland växlar man mellan att kula och att sjunga lite lockfraser och visor med text och ”vanlig” röst, det kunde vara något i stil med ”kom kossorna, kossorna, kom då ” osv. Titta på filmerna nedan så får du exempel på det som står här i stycket.

Så här kan man tänka när man ska kula:

  • Välj en riktning och ett mål för tonen, ganska långt bort
  • Ställ dig stadigt på marken och slappna av
  • Tänk inte att tonen ska vara vacker, utan att den ska vara rak och komma ut genom pannan, alltså falsettrösten
  • Kasta iväg en stark ton. Börja gärna med ”ai” eller ”ky”. Det handlar mycket om mod och att våga satsa eftersom det ska vara en väldigt stark ton